Angelika, 44 år, har rakat sig i trettio år,

”Jag har under tjugofyra års tid dagligen rakat mig i ansiktet, på magen och benen och trott att det var så jag skulle leva tills min gynekolog sa att hon tyckte att jag skulle prova diatermi. I dag har Leila fått mig att nästan sluta raka mig och för varje behandling känner jag hur håret blir glesare och att det tar längre tid innan det växer ut igen.”
Angelika, 44 år, har rakat sig i trettio år, läs hennes berättelse här

Jag fick diagnosen PCOS som tjugoåring och har rakat mig dagligen sen jag var 15 år. Det har varit den ”jobbiga” delen med PCOS. Jobbigt att inte vara som alla andra tjejer. Jobbigt att hela tiden försöka dölja mitt handikapp och alltid vara rädd att alla skall se och ställa eventuella frågor. Vad ska jag svara? Och tro mig, frågan kommer. Barn är värst, de vågar fråga och då har jag alltid slagit det från mig med att det är eksem. Om de trodde på det eller ej vet jag inte men det var inte viktigt. Allt gick ut på att undvika följdfrågor.
Efter x antal månader med oregelbunden mens gick jag till min läkare som skickade mig vidare till gynekolog. Där fick jag för första gången höra om PCOS, polycystiskt ovariesyndrom, bara namnet får en att undra hur farligt det kan vara. Höra om kan jag med säkerhet säga för det enda jag fick veta var att det var anledningen till min oregelbundna mens och mina höga testosteronvärden. Jag fick också veta att jag borde gå ner några kilon för det skulle minsann hjälpa.
Sen fick jag recept på Diane, ett preventivmedel med höga halter östrogen, för att försöka få lägre värden av testosteron i kroppen + regelbunden mens. Resultatet var torra slemhinnor och efter ett par månader slutade jag med Diane. Jag konstaterade att jag inte ville fylla min kropp med hormoner och valde att leva med mina höga halter av testosteron och min oregelbundna mens. Bantade en del denna tid och faktiskt blev min mens regelbunden och jag kan inte säga att jag hade några krämpor direkt på grund av PCOS förutom min hårväxt som var som på en man.
Jag har sen dess dagligen rakat mig i ansiktet, på magen och benen och trott att det var så jag skulle leva tills min gynekolog sa att hon tyckte att jag skulle prova diatermi. Hon remitterade mig till en kurator på Karolinska och av henne fick jag remiss till hudvårdskliniker som har avtal med landstinget och diatermibehandling. Fick en lista på ett antal hudvårdskliniker och av ren slump valde jag Leila´s hudvård. I dag har Leila fått mig att nästan sluta raka mig och för varje behandling känner jag hur håret blir glesare och glesare och att det tar längre tid att växa ut igen.
Jag vet inte hur jag skall tacka för att jag kom i kontakt med Leila. Hon har på ett professionellt sätt fått mig att acceptera mitt öde men samtidigt se slutet på ett liv med rakning och förnedringen i att känna sig som ett ”monster”. Då det också förekommer hög risk för Diabetes typ 2 har jag nu börjat med Metformin, en medicin som gett mig några aha-upplevelser. Minskad hårväxt, inget sug efter sötsaker eller mycket litet och ett mer stabilt blodsocker. Känns som om man 24 år efter diagnosen äntligen börjar få lite koll på hur man kan lindra symptomen, förbättra sina värden och sin livslust.
Varför har man inte mer information att ge när diagnosen ställs? Måste man verkligen leva så som jag har gjort i 24 år? Skulle det inte kosta mindre att påbörja behandlingar så tidigt som möjligt? Jag är en stark kvinna som aldrig låtit mig stoppas av mina handikapp men vad med dom som kanske inte är lika starka. Som inte vågar tro på sig själva, kanske blir psykiskt sjuka och lever i ensamhet eftersom de varken vågar plugga, gå till arbetet eller ha ett socialt liv. Vad kan inte det kosta samhället? Jag vet inte mycket om hormoner, metabolism etc, men jag vet att hormonstörningar påverkar psyket. Fånga upp dessa unga kvinnor tidigt och ge dom ett värdigt liv.
Tack Leila och alla andra som utför diatermi och som ger oss med Hirsutism ett liv utan oönskad hårväxt!
Tack Landstinget för att ni subventionerar våra behandlingar och tack för att det finns forskare som kanske en dag i framtiden kan lösa gåtan och ge oss svar på varför, varför just jag?

Angelika, 44 år