”Allt startade när jag var en liten flicka. Jag hade massa fjun i ansiktet som jag retades för dagligen. Men inte förrän jag blev 12 år så insåg jag att jag blev sårad av det folk sa till mig. Jag tänkte ofta på att jag var onormal och annorlunda till skillnad från alla andra tjejer som inte hade något hår på ansiktet.”
Maja, 16 år, skämdes och ville gömma sig, läs hennes berättelse här
Allting startade när jag var en liten flicka. Jag hade massa fjun i ansiktet som jag retades för dagligen. Men inte förrän jag blev 12 år gammal så insåg jag att jag blev riktigt sårad av det folk sa till mig. Jag tänkte ofta på att jag var onormal och annorlunda till skillnad från alla andra tjejer som inte hade något hår på ansiktet.
Jag började göra alla sorts grejer för att få bort min behåring, jag använde tråd på min överläpp för att slipa bort allt hår, men det blev bara tjockare och värre.
När jag var 14 år fick jag nog och behövde hjälp så fort så möjligt. Jag kunde inte gå ut utan att lägga på flera lager smink som jag trodde dolde min ansiktsbehåring. Jag vågade inte lära känna nya människor för jag ville inte ha ögonkontakt med någon, jag ville bara gömma mig.
2010 besökte jag vårdcentralen med min mamma. Vi pratade med en läkare som tog en massa blodprover för att se vad som var fel och det visade sig att jag hade massa manliga hormoner. Vårdcentralen skickade runt mig till en rad andra läkare och kuratorer, som inte var villiga att hjälpa mig. De påstod att min behåring var för fjunig för att behandlas med laser eller diatermi. Jag blev väldigt ledsen och kände att jag var tvungen att leva med något som jag var obekväm med, och det var svårt.
Kuratorn som jag besökte gav mig dock en lapp med massa adresser till olika hudvårdssalonger, men sa att chansen var liten att de skulle hjälpa mig eftersom jag bara hade fjun. Men jag ringde till Leilas hudvårdsklinik och fick gå på besök hos henne för att undersöka min behåring. Hon tyckte att min behåring var fjunig men ville verkligen hjälpa mig och kämpade för att jag skulle få diatermi och jag fick det.
Jag är än i dag väldigt tacksam över det för utan Leila skulle jag må ännu sämre idag.
Leilas hudvårdsklinik hjälpte mig och nu har jag gått där i ca två år. Jag har aldrig mått bättre och kan gå ut och lära känna människor utan att försöka gömma mitt ansikte. Innan jag fick hjälp såg jag aldrig fram emot sommaren, jag vågade inte visa mig i solen eftersom jag trodde att solljuset skulle göra att mina hårstrån syntes ännu mer!
I dag längtar jag efter sommaren för jag har fått bättre självkänsla och som tonåring ser jag fram emot att lära känna nya människor och vandra runt i solen.
Maja, 16 år