Leilas Hudvårdsklinik och Hårborttagning,

Ring 084423600 för tidsbokning
Hornsgatan 178, 11734 Stockholm Se plats

I högstadet hade en fin raggarsträng växt till på magen och håret i ljumskarna kröp allt längre ner på låren…

Jag har gått och funderat länge på hur jag ska skriva det här. Tycker det Leila gjort med sin webb är underbart. Tänk om jag haft information som denna i mina tonår. Då fanns ju i och för sig inte nätet som det ser ut idag. Så, vart ska min historia börja? Jag har pcos, därav min hårväxt. Det är ju egentligen det detta ska handla om gissar jag, hår. Det är ju det Leila kan hjälpa till med. Men att bryta loss det från de andra symptomen är som att bryta loss en liten del av hela det jävla problemet som är pcos. Eller psos i mitt fall, det slår ju olika. Bryter man loss en sak det blir ingen kontext. Det går inte. Så vart börjar jag? Det här kan ju bli hur långt som helst, den här kampen är ju mitt liv liksom.

Jag är överviktig, har alltid varit. Det var första signalen på att det var något som inte stod rätt till med mig. Mamma började prata om det redan på BVC med personalen där, och visst var jag kraftig men inom ”normalkurvan”. Det skulle säkert bli bättre. Det är konstigt det där, att det ”säkert ska bli bättre”. Varför inte försöka lösa problem på en gång? Det är väl sjukvården som ska hjälpa till? försöka i alla fall. Allt jag kommer ihåg från de obligatoriska kontrollerna under min uppväxt är klandrande blickar på mamma och skolsköterskor som petade mig i magen och sa att jag var tjock. Det är sådant som sätter sig i en liten flickas själ. Sånt som gör att hon stänger in sig ännu mer och får bevis från vuxenvärlden att hon inte är bra som hon är. Det och känslan av att inte bli trodd på. Att jag ljög när jag sa att jag inte åt en massa ”onyttigheter” och att jag visst rörde på mig. Jag som provat på varenda bollsport som finns, jag som spelade fotboll sedan jag var sju.

När jag kom in i tidiga tonåren hände en massa saker, hormonerna exploderade i kroppen. Innan varje mens hade jag så ont att jag knappt kunde gå, jag fick mitt första migränanfall och ja, så kom hårväxten. I högstadet hade en fin raggarsträng växt till på magen och håret i ljumskarna kröp allt längre ner på låren. Det gick åt en väldig massa rakhyvlar på grund av alla otaliga omklädningsrum som skulle äntras innan gympalektioner och fotbollsträningar. Vikten kunde jag inte göra så mycket åt hur mycket jag än kämpade. Jag klädde av mig så långsamt jag kunde efter träningarna, för att åtminstone inte behöva trängas med andra i duschrummet. Jag var alltid den som var klar sist. Tror jag var 14 när mamma till slut drog med mig till min husläkare. Hon oroade sig nog för alla värktabletter som gick åt, det var inte normalt att inte kunna stå upp i flera dagar innan mens. Det var inte ”bara” vanlig pms.

Jag hade tur. Min husläkare kände till psos. Jäklar vilken tur jag hade. Vet inte hur många almänläkare jag varit hos som inte ens känner till symtomen fastän det är så vanligt. Skrämmande. Det är väl så med dolda kvinnosjukdomar gissar jag. Man dör ju inte av det. Man dör i någon av alla de förhöjda riskfaktorer man har. Så jag kommer inte dö av min pcos, men kanske av diabetes, cancer eller någon hjärt-kärlsjukdom jag har så mycket lättare att få än andra. Men i statistiken kommer det ju ändå inte stå pcos så det syns ju inte. Det ger ju ingenting att satsa på det. Förutom en ökad kunskap och förståelse för alla de kvinnor som lider av det, och kanske lite hjälp på vägen för dem. Tappade tråden märker jag, är förbannad…
Min underbara husläkare ja, han remitterade mig till en gynekolog. En överläkare faktisk, en som skulle kunna mycket om pcos. Vilket han gjorde. Han visste en hel del om hur man skulle få kvinnor med pscos att bli gravida, kanske inte mitt största fokus när jag var 14 men jag var oerhört lycklig av att äntligen få en förklaring till varför jag hade allt det där man absolut inte ska ha som tjej: kraftig hårväxt, kraftig acne och en massa hår överallt. Till min fasa hade det dessutom börjat dyka upp i ansiktet. Det var då det började, alla otaliga hormonbehandlingar för att få mig i balans. Shit. Vad jag har tvingat min kropp igenom egentligen? Men vad gör man? Man litar ju på sin läkare, och jag är övertygad om att han gjorde det absolut bästa han kunde utifrån de kunskaper han hade att tillgå. Jag har testat i princip vartenda p-piller som finns, jag har ätit olika horomoncocktails och mellan varenda misslyckad behandling som skulle ur kroppen innan nästa började har jag ibland varit som en urkramad trasa. Jag var kvinna men skulle bli mer kvinna. Eller i alla fall få mer kvinnliga hormoner och blocka de manliga var tanken. Det är ju just det där blockandet som är problemet, för alla vi kvinnor har ju testosteron.

En variant kommer jag aldrig glömma. Skulle ta dessa piller de 10 första dagarna av min cykel i kombination med p-piller. De tio dagarna var jag däckad, jag kunde inte ta mig ur sängen. Samtidig som jag skulle fixa högskolestudier. Det funkade inte. Så jag slutade med alla hormoner och fortsatte bara med p-pillren för att försöka hitta någon slags kontinuitet i min kropp. Tiden efter ökade jag i vikt lavinartat, håret på hakan blev till skägg och min konsumtion av rakhyvlar, ja, ni fattar. Fokus var att klara min universitetsutbildning. Den jävligaste av jävliga pms kom tillbaka. Samtidigt skämdes jag så över hur jag såg ut. Äcklades av mig själv. Ville inte att någon skulle ta min feta kropp eller klappa mig på kinden. Fatta förödmjukelsen om de skulle känna skäggstubben. Skammen. Så vänner visst, det hade jag massor men ingen fick någonsin röra. Inte komma nära. Undvek alltid situationer där jag inte hade möjlighet att raka mig på morgonen innan någon kunde se mig. Tackade nej till en hel del roliga saker på grund av det. Hittade på alla möjliga förklaringar till varför. Vikten kunde jag ju inte dölja, den i sig var tillräckligt förnedrande. Att dessutom vakna med skäggstubb…, nej. Det pallade jag inte.

Det är märkligt det där med kraftigt överviktiga personer faktiskt. På något vis blir vi osynliga fastän vi är störst i rummet. Både i våra egna och i andras ögon. Är man fet har mig sig själv att skylla, man förutsätts vara lat och okunnig. Genom alla mina behandlingar och medicinska studier har jag kommit i kontakt med en hel del tjockisar och tro mig, det finns inte några duktigare, snällare och mer ambitiösa människor än riktigt feta människor. Vet ni varför? Vi måste alltid bevisa att vi duger. Vi måste alltid bevisa att vi inte är lata och okunniga, att vi också är intelligenta och driftiga. Inte en enda av de kraftigt överviktiga personer jag mött under alla dessa år har ätit sig till alla kilon de släpar omkring på som förstör och bryter ner dem. Det finns alltid en anledning, psykiskt eller fysisk, ibland för jobbig att inse dock. Mat kan bli ett beroende precis som andra. Men det finns inget annat beroende du måste trigga genom att hela tiden utsätta dig för det. Att be en matberoende äta frukost lunch och middag är som att säga till en alkoholist att ta en sup till frukost, två glas vin till lunch och ett par öl till middag. That’s it. Du kan inte sluta att äta, men du kan överleva utan att supa.

Kom av spåret igen. Som ni märker finns det en hel del ilska kvar, så mycket orättvisor, så jävla mycket lidande. Onödigt lidande. Min övervikt har som ni vet en fysisk förklaring. Jag hade ändå inte lyckats klura ut ordentligt varför psos’en gjorde att jag var så fet, mer än att det var hormonbetingat. Nu är jag en envis sate, så jag fortsatte leta behandlingar. Av en slump fick jag reda på att det fanns de som blivit hjälpta av en typ av diabetesmedicin, metformin. Jag förstod bara inte riktigt varför, så jag frågade min gynekolog. Jo, insulin är ju en typ av hormon och den påverkas ju av resten av hormonerna i kroppen och vise versa, var svaret jag lyckades få. Om jag kunde få prova? Nej, det gick han inte med på. Det var ingen vedertagen behandling för pcos så som ansvarig läkare kunde han inte ta den risken. Att han under åren proppat i mig preparat som kraftigt ökade risken för blodproppar, stroke, cancer och annat trevlig var tydligen ok. I nästa andetag erbjöd han mig en gastric bypass. Det var tufft. Jag viste ju att det inte var min kost som var problemet. Han tyckte tydligen ändå det var ok att sprätta upp mig och göra om hela mitt inre i stället för att testa en medicin som hjälpt andra. I andra länder visserligen. Detta har beskedet kom dessutom efter två års behandling på Överviktsenheten på Huddinge. Där fanns det underbara människor, men de, som var de bästa i Sverige, kunde inte heller hjälpa mig. Att få höra av Stephan Rössner, hela landets bantningsprofessor, att han inte kan göra något för mig, ja, det var tufft. Att resa sig då och fortsätta kämpa är riktigt svårt. Att sedan få höra att någon vill lösa problemet, som är min kropp, med att göra om hela mitt inre fastän vi båda vet att det förmodligen inte kommer lösa något, det däckar den starkaste.

Så vad gör man? Jag lackade ur och sket i alla mediciner. Jag hade äntligen lyckats bli av med lyckopiller och sömntabletter efter ett års sjukskrivning på grund av utbrändhet och ville testa hur min kropp skulle reagera på att vara helt ren för första gången sedan jag var 14. Det gick väl sådär. Men jag testade i alla fall. Efter ungefär ett år kickade envisheten in igen och jag gjorde som så många gånger förr, jag letade information. Det var då jag hittade en tvärvetenskaplig studie på Karolinska, de skulle titta på sambandet mellan övervikt och psos och sökte kanditater som ville vara med. Jag ringde och äntligen hade jag lite flyt, de behövde personer i mitt ålders- och BMI-spann! Och vet ni, de hade aldrig accepterat mig om jag inte varit ren i minst ett år. Ödet.
Det var början på vändningen. Mitt första besök där förklarade de hur de skulle gå till. Jag skulle äta väldigt strikt, vid särkillda tider och träna ett visst antal gånger i veckan på en viss typ av pass på Friskis & Svettis. Alla var tvungna att göra på samma vis för att kunna jämföras. De skulle bli en hel del tester och provtagningar och obehagliga biopsier på väldigt obehagliga ställen…., var jag ok med det? Japp, det var jag. Allt för att få svaren, allt för att lära mig hur jag fungerade. Mitt första möte med den specialutbildade dietisten var både himmel och helvete. Hon beskrev min pcos som ett okontrollerat monster i min kropp som vi nu skulle tämja. Så frågade hon mig om jag kände mig trött. Nej, inte mer än vanligt sa jag. Hon sa att hon trodde att jag var insulinresistent till stor del. Att min kropp producerade insulin som den sedan inte kunde känna av. Det gjorde att den producerade mer och mer för att kompensera eftersom den uppfattade att den inte fick tillräckligt. Insulin är en typ av hormon. Hormonerna i min kropp har aldrig spelat på samma planhalva som resten av mig. Insulin är det som gör att cellerna i kroppen kan använda den energi vi får i oss från maten. Min kropp kan inte använda insulinet jag producerar, alltså kan den inte använda energin jag tillför utan lagrar den i stället. Lagrar den som fett. Eftersom jag inte kan använda energin blir jag också trött. Mer trött än resten av er. Tänka sig.
Hela mitt liv föll plötsligt på plats medan den här totala främlingen sitter och förklarar detta för mig. Alla hormoner som haft spel i min kropp, alla berg- och-dalbanor av behandlingar, den eviga tröttheten och känslan av att aldrig orka allt de andra runtomkring gjorde. Den förödande utbrändheten som gjorde det omöjligt att lämna sängen i månader, den ständiga kampen för att bli frisk. Kampen som jag aldrig kunde lämna, som alltid fanns där. Som min mamma startade åt mig som liten flicka, som jag sedan tog över. Allt jag försakat helt omedvetet. Allt jag valt bort högst medvetet för att det inte funnits kraft, för att jag inte ville att någon skulle ta i mig, för att jag äcklades av mig själv. För att jag var övertygad om att alla också äcklades av min vikt, av mitt hår som var överallt. Av mig. Allt började falla på plats. För att jag äntligen började förstå vad som hände i min kropp. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte lät någon skära upp min mage och göra om hela mitt innanmäte innan jag kom till den insikten.

Det var också under den studien jag träffade en forskare som kunde förklara hur metformin kunde hjälpa mig, hon tyckte det var värt att testa. Hon kunde dock inte skriva ut det eftersom hon inte var praktiserande läkare men gav mig namnet på en som hon trodde skulle kunna göra det. Att få en tid hos denne läkare tog ytterligare två år av tjat, telefonsamtal och till slut en remiss av en snäll företagsläkare. Men det är en annan historia. Med ett hyffsat lyckligt slut faktiskt.
Det var denna ängel som talade om för mig att man kunde få hjälp med att ta bort den generande hårväxten i ansiktet. Vill bara inflika att jag hade frågat två läkare tidigare, varav min gynekolog var en av dem, men endast fått nej till svar. Generande hårväxt förresten. För en kvinna är det inte generande att ha skägg. Det är förödande, förnedrande och skamligt. Det gör att man aldrig vågar sträcka på sig, man går konstant och hukar med ryggen och tittar ner i marken för att gömma skäggstubben i stora tröjor och schalar. Hur tror ni det känns? Att aldrig känna sig bekväm nog att titta upp mot himlen, fåglarna och solen när andra är i närheten. Det hämmar inte bara ens rörelser, tro mig. Det hämmar ens sinne. Det krymper en. Nu satt den här underbara människan till gynekolog och talade om att jag kunde få hjälp, och hjälp det fick jag.
Via ett besök hos en terapeut på hudkliniken på SÖS hamnade jag till slut hos Leila. En annan underbar människa. Hon är så där som man vill att folk ska vara när man kommer med det mest skämmiga man har, det där som man spenderat ett helt liv med att dölja. Att lägga sig i den där stolen och blotta strupen på alla möjliga vis, det gör man inte med vem som helst. Men det funkar med Leila. För hon kan både det där med hårborttagning och människoöden. Jag har kommit till henne mer än en gång i veckan i över ett år, snart ett och ett halvt, och vet ni vad? Det funkar. Det blir bättre och bättre. Förstår ni lyckan? Jag läääängtar så jag dör tills det är helt borta. Då ska jag spara ihop pengar så hon kan sätta igång med allt annat hår på kroppen som växer där det inte ska så hon kan ta itu med det också. Jag är så glad att jag träffade henne, jag är så glad att jag har flextid på jobbet och jag är så glad att jag äntligen hittade en läkare som kunde och visste. Mest av allt är jag glad och stolt över att jag aldrig gav upp, att jag reste på mig och fortsatte kämpa.

Save

Share This